Separationsångest.
Jag ligger och stirrar rätt upp i det vita taket. Och det stirrar tillbaka på mig. Det är samma tak som jag har vaknat under så många mornar. Men den börjar kännas allt mer främmande, som att det är första gången jag verkligen ser taket.
Jag har skrivit sidor om vad jag ska packa med mig, lagt alla viktiga papper på ett och samma ställe, tvättat och vikt ihop kläder. Jag har även börjat tänka över hur jag ska rensa ut mitt rum, för det kan möjligtvis bli så att det andra i familjen ska flytta till en lägenhet i stan (om det dyker upp något bra). Även om jag verkligen önskar att jag kände mer glädje över det här beslutet, så är tomhet som är känslan. Jag vet att det inte är föralltid. Och jag vet att det finns kvar. Så känns det så overkligt ändå.
Om 10 dagar sitter jag där på flygplanet påväg till andra sidan jorden. Jag vet inte säkert när jag kommer tillbaka. Jag vet inte heller om jag kommer att få ligga under just det här stirrande vita taket igen. När jag kommer tillbaka så kanske det är någon annan som ligger här, precis där jag är nu. Då kanske det känns lika långt bort som Australien gör just nu. 
